Det var 27 år sen sist vi sågs

Tillbaka i tiden, fast nutid

Idag hade jag bokat in en privatlektion för en tränare som är specialist på hoppteknik. När jag hade bokat in henne så kollade jag vart hon höll hus (det kanske man egentligen borde ha gjort innan man bokade) och det visade sig att hon fanns i Fjugesta.

Högstadiet

Det stället är det INGEN som vet vart det ligger om man inte har någon typ av koppling dit. Min koppling dit är att jag pluggade på högstadiet där. Inte min bästa period i livet. Jag var en struligt tonåring som dessutom förlorade sin sin pappa under den tiden. Just denna skola var kanske sämst på att hantera elever som mig, speciellt mina klassföreståndare som det hette på den tiden.

Att tillägga är att jag var inte ett omöjligt fall eller kriminell utan bara en förvirrad tonåring som skolkade och inte gjorde läxor ordentligt. Jag har dyslexi (tack för rättstavningssystem) vilket bidrog till svårigheter som ingen tog hänsyn till. Jag skulle bara behövt lite stöttning från just typ klassföreståndare….. Men dessa två var mer tvärt emot, lite mer “trampa på dom som redan ligger tänket”. Dessa två finns fortfarande kvar som ett skavande skavsår från den tiden.

Men, men det fanns en lärare som “var på min sida” detta trots att jag “var som jag var”. Det var min franska lärare Margareta Brandelius. Hon trodde alltid på mig. Hon är den där läraren som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat från högstadietiden.

Henne var jag iallafall och hälsade på idag när jag var i Fjugesta. Det är nästan 27 år sen vi sågs sist.

Det var otroligt kul att träffa henne och jag vet att vi kommer ses igen snart. Jag och mamma åkte hem till henne som bara bodde ett stenkast ifrån där jag hade tränat agility. Vi satt och fikade i hennes fina hus på landet, pratade minnen, nutid och framtid. Så kul.

Givetvis skulle jag ta en selfie men glömde bort det i stunden, får helt enkelt göra det nästa gång.

Tack Margareta och mamma för en superhärlig fika stund

Hoppteknik med Molly