Jag blir galen på mig själv. Jag sitter i min ensamhet (mannen är bortrest och underbara ungen på stadshuset) och gråter floder till Sofias änglar.
Livet är verkligen inte rättvist alla gånger, jag gillar inte att människor går bort för tidigt och lämnar så mycket lidande efter sig.
Min pappa gick bort alldeles för tidigt, jag hade just fyllt 15 och det var verkligen inte rättvist. Han var mitt hjärta och det är så ofta som jag bara skulle vilja berätta saker för honom, jag saknar pappa jätte mycket.
