Jag kan meddela att jag inte klarade av att göra mitt första sprutstick själv utan började gråta, så den unga manliga sjuksköterskan fick rycka in denna gång.
Men sambon satt bredvid och med ett leende på läpparna lovade han att hjälpa mig (jag tror faktiskt att han kommer gilla att sticka mig lite). Men jag behöver ju inte tänka på det fören om ca 23 timmar när det är dax för nästa spruta.
Men nu är jag hemma det är jag glad för även om jag fortfarande har ont men jag gillar verkligen inte att ligga på sjukhus (vem gör det för övrigt?).
