Katarina
Mamma!
Nu tänker jag skriva av mig lite för jag vet inte vart jag ska göra det annars. Det har nu gått över tre månader sen min mamma försvann. Jag har varit fullt sysselsatt med bouppteckningen samt att jag och mina två bröder har fixat och renoverat mammas lägenhet.
Jag visste att det skulle slå tillbaka för jag har inte riktigt varit så ledsen. Jag har dock varit så vimsig och trött i två månader.
Det började på mors dag, en våg av sorg och saknad. Jag och min mamma hade en väldigt tight relation. Jag har varit allt för henne, hon sa att jag var hennes ljuspunkt på dagarna när jag kom och hälsade på henne. Smärtan som jag känner när det inte kommer att vara någon som blir så lycklig av att man kommer och hälsar på. Samt någon som älskar en helt ovillkorslöst, usch det känns så himla tomt!
Det var faktiskt lite tyngre än vad jag trodde då det även fanns delar i vår relation som var ganska jobbiga. Jag tyckte ju så himla synd om henne då hon hade så himla ont och mådde dåligt. Varje dag för henne var en kamp. Så att jag vet att hon har det bra nu, men saknaden är så tung. Hon vart hela 81år så att jag har fått haft henne länge och det är jag så tacksam för.
Så nu kommer det vågor av tårar titt som tätt, även när jag är på gymmet. Men det är helt ok för jag tror att det är en del av sorgeprocessen.
Ville bara skriva av mig, ta hand om dina nära och kära.
Mamma <3
