Katarina
Hipp hipp hurra!
I dag är det min sons födelsedag! Ja det är en speciell dag av olika orsaker, att min son föddes samt att jag var så nära döden den dagen. Så jag firar den här dagen lite extra, för att fira livet!
Jag hade mått dåligt ett tag under min graviditet och varit hos min barnmorska som inte tog mig på allvar. Jag kommer så väl ihåg när det började och det var på lucia. Jag hade börjat må illa samt ha ett tryck i ryggen.
Jag ringde till mödravårdscentralen och var bekymrad över detta men dom sa att det gick magsjukor. Det gick några veckor till och det hade inte gått över. Hur ska man kunna veta vad som är normalt när man inte har varit gravid förut?
Jag fick iallafall en tid för att kolla blodtryck och urinprov för att se om det fanns äggvita i den. Mitt blodtryck var förhöjt samt äggvita i urinen vilket indikerade på havandeskapsförgiftning. Jag skickades hem igen, fick en ny tid veckan efter då dom skulle ta prover igen.
Jag bodde ensam då, Johans pappa bodde i Kalmar och vägrade att flytta upp till Stockholm. Vi hade inte längre en relation, jag avslutade den när jag var i 7 månaden. En av de svåraste besluten jag har gjort i mitt liv men aldrig ångrat.
På söndagskvällen åt jag middag hos min storebror Kjell och det var då det började på allvar. Jag fick så ont i magen och ryggen, jag och hans fru åkte in till Södersjukhuset. Dom tog prover men jag skickades hem med tabletter mot magkatarr.
Den kvällen gjorde jag att livsavgörande beslut, annars hade varken jag eller Johan funnits vid liv. Jag åkte hem med min bror till hans familj då jag inte ville att dom skulle köra hem mig i snöovädret, det var väldigt sent. Väl där hemma ökade smärtorna och jag ringde till sjukhuset igen och berättade att det var ännu värre. Läkaren som jag hade träffat på kvällen sa ”att om du känner för det så kan du komma in” .. Med det svaret så kände jag att jag inte ville besvära dom.
Natten var vidrig med smärtor och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Tidigt på morgonen när alla började vakna så smällde det till av smärta i mitt huvud. Jag låg och kved och sa att det gör så ont i mitt huvud. När jag skulle gå upp på deras övervåning för att vila i en säng, jag hade legat i deras soffa. Då började jag att vingla och jag sprang upp på toaletten för att jag mådde så illa. Efter toalettbesöket så tänkte jag att nu är det säkert bra för att jag har fått upp det som skulle upp.
Sedan lade jag mig i min brors dotter Kristins säng och sen kommer jag inte ihåg något mer, förrän dom väcker upp mig tre dagar senare på Karolinska sjukhuset.
Jag har tydligen vaknat upp i sängen, skrikit att jag inte ser något och att Kristin (dotter som var 5 år) skulle hämta min bror. Tydligen så har jag registrerat att han var hos grannen, väldigt märkligt då jag inte kommer ihåg något alls.
Min bror springer in och då har har tagit mig till deras trappa och ramlat ner för den och ligger på deras golv nedanför trappan. Ambulanser kommer som ett skott, det tar totalt 8min från Segeltorp till Huddinge sjukhus. När jag väl kommer in så får jag ett epilepsilanfall och då lossnar moderkakan. Det blir ett katastrofsnitt då Johan måste ut fort som tusan. Lilla Johan kommer alltså 1 1/2 månad för tidigt, men han var pigg vad jag fick höra efteråt med full av aptit.
Han vart så omhändertagen av den underbara personalen på Neontalavdelningen, dom visste inte om jag skulle klara mig.
Jag hade alltså fått en hjärnblödning samt helpsyndrom..handlar om blodplättar mm. Jag var nedsövd och dom tog beslutet att flytta mig till Karolinska sjukhuset, för att dom visste inte om dom skulle behöva operera mig. Det var två blödningar i främre hjärnan.
Läkarna sa till min familj att dom inte visste om jag skulle klara mig eller få något men för livet. Jag kommer aldrig att glömma när jag låg på uppvaket och dom skulle väcka upp mig. Orden från läkaren som sa att jag hade varit svårt sjuk men att jag hade fått en son. Den lyckan att veta att jag hade fått en liten son samt att kände en lättnad att jag på riktigt hade varit dålig men ingen hade tagit mig på allvar.
Dom behövde aldrig operara mig och det var så skönt. Men tiden på Karolinska kommer jag aldrig glömma, den smärtan i mitt huvud.. Jag kommer så väl ihåg min pappas ord, att jag har fått min dotter två gånger och jag vet inte vilken av gångerna som jag har blivit gladast. Jag fattade aldrig att det hade varit så nära.. Men det var inte dags för mig.
Min son och jag har sådana starka band kanske för att kompensera dom första nio dagarna utan varandra.
Därför firar jag denna dag dubbelt upp, för LIVET! Grattis min underbar son, älskar dig!
Första mötet
Här med fina Josefin hans livs kärlek!
