7 juni
Idag är det 1 år sen
Ett år sen jag blev misshandlad och våldtagen, det var också i samband med det som mitt ben bröt.
Förklaringarna och ryktena har varit många när det gäller vad som hänt med mitt ben. Men nu vet ni.
Jag kommer faktiskt inte berätta hur och vad som hände. Men jag kan berätta för er som inte vet eller tror det, men det blir bättre även om inget blir någonsin som förr. Men det visste jag redan……… Ja, jag visste.
Mitt ben gick av, jag hade rivmärken på mesta delen av min kropp, min hjärna var ”a real mess”, det gjorde ont psykiskt och fysiskt. Det gör det fortfarande.
Jag blev iväg tvingad till sjukhuset efter 4 dagar, mitt liv kändes kaos.
Jag kom till SÖS och AVK (akutmottagningen för våldtagna kvinnor, sjukt att det ens ska behöva finnas en hel avdelning för det) utan AVK hade jag nog varit knäpp idag.
Dom bokstavligen tvingade mig till akuten och röntgenmottagningen, jag röntgades sen ville jag hem. Men blev tvingad att stanna.
Runt benet hade jag en linda som jag lindat hemma för att stå ut med smärtan och i handen ett par kryckor som hjälp mig till sjukhuset. Jag ville hem men förstod på sköterskan att jag var tvungen att stanna.
Jag grät för det gjorde ont, jag grät för att jag kände mig liten och ensam. Jag grät för att jag var ledsen.
Jag gipsades och fick åka hem.
8 veckor med gips. 10 juni till början av augusti. Det var sommar, varmt, jobbigt och gipset en ständigt påminnelse om vad som hänt.
Rehabträning startade i augusti och det gjorde ont, ont som fan och efter ett par månaders tjat fick jag komma tillbaka till sjukhuset. Det konstaterades att benet inte läkt. Det hade inte ens läkt 1% det var fortfarande helt av. Inte så konstigt att det gjorde ont….
20 december opererades jag, denna gång satte SÖS in överläkaren. En metallplatta och 5 skruvar senare vaknade jag upp. Denna gång var det vinter, kallt, halt och gipset en ständig påminnelse om vad som hänt.
Nästan 6 veckor med gips. Ny rehab i februari. Fortfarande rehab. Jag kan gå, men det gör ont, jag kan sova (trots tankar och funderingar) men inte på den sidan av benet, jag kan träna till viss del men låååångt ifrån allt. Jag är i dålig form, jag är tjock och känner mig ful. Jag är svag fysiskt (styrka och kondition) och ibland även psykiskt.
Men jag lever, jag är numera glad, jag älskar min familj och mina vänner. Men det, det kommer alltid finnas kvar. Alltid!
Idag mår jag bra och jag vill leva, leva fullt ut och så mycket som jag kan, hela tiden.